Sigurd Martin noll Filip Ivar Xerxes kallar allmänt anrop

Internet har blivit en välsignelse för alla och en var. Kommunikationen i världen har blivit intensivare och priserna har sjunkit. Nästan alla länder i världen kommunicerar numera i princip gratis och omedelbart, så möjligheten till demokratisk utveckling har förbättrats. Alla är glada.

Utom radioamatörerna

När undertecknad började med amatörradio, någon gång på sjuttiotalet, var det ett äventyr att försöka få tag på någon att prata med i ett annat land. Det var ett letande på kortvågen bland interferenser och andra störningar. Kraven för att få börja med amatörradio var hårda. Man fick genomgå ett prov för att bevisa att man hade kunskaper om radioteknik och lagkrav. Själv blev jag kuggad första gången på grund av något så exotiskt som kravet på bleedermotstånd på likriktare, en gammal paragraf som hängt kvar sedan rörtiden.

Jag byggde en yagiantenn som var dryga 100 kvadratmeter stor och satte upp den på en 18 meters fackverksmast, även den av egen tillverkning. Med två kilowatt i slutsteget hade vi glada dagar och tämligen rättfram kommunikation med Japan på 20-metersbandet. Men det var till kostnaden av ganska mycket utrustning, mycket kunskaper och ett omfattande underhållsarbete.

Idag finns inga krav på någon teknikkunskap alls. Vill du kommunicera på Internet, anslut och kör och börja trolla bara. Har du tekniska problem finns en kostnadsfri kundtjänst som reder ut det åt dig.

I storstäderna använder radioamatörerna tvåmetersbandet (VHF) eller 70-centimetern, alltså 432 megahertz. Där finns en fast infrastruktur av repetersändare, eftersom en handhållen tvåmeterssändare på 5 watt inte når särskilt långt på grund av alla hus. Med en repeterkanal kunde man gå runt på stan, eller åka bil och ändå alltid ha fullgod kvalitet på 144 megahertz.

Ända tills mobiltelefonen slog igenom. Vanligt folk ville ha okomplicerat tryck-och-prata och snart översteg kvaliteten på GSM-banden vida vad radioamatörerna kunde åstadkomma och kapaciteten är betydligt mycket högre. Tvåmetersbandet är mera av en kuriositet idag.

Man kände sina pappenheimare på radiobanden. Det fanns en massa olika typer som hade olika egenheter. När man ”körde ring” alltså en samtalsgrupp där var och en pratade i strikt ordningsföljd och skickade vidare till nästa, var det ofrånkomligt att ett eller flera av originalen dök upp och visade sin egenart. Dels fanns det långsnackarna som kunde babbla hur länge som helst om ingenting. Dels fanns det fyllona som bara pratade dumheter. Och så fanns det antennmekarna som kände att de måste prata dipolers längd i centimeter ständigt och jämnt fast allt som var värt att veta om antennkonstruktion (på den tiden) redan fanns klart och tydligt beskrivet i ARRLs ”Radio Amateur’s Handbook”.

Spanjorerna ropade ”ooola, ooola” och ryssarna var det ingen idé att prata med för de hade bara tillåtelse att diskutera vädret. Dessutom kände man igen en ryss på den dåliga utrustningskvaliteten, bruset runt bärvågen, nycklingsknäpparna och brummet i ljudet.

En höst var det en ordentlig storm som fick min tvåmetersantenn att peka upp i luften. Då hörde jag en ny typ av sändare, vars frekvens ändrades hela tiden. Efter ett tag insåg jag att den dessutom rörde sig över himlen. Det var dopplerskiftet hos en amatörsatelliut jag upptäckt.

Kul. Idag är himlen full av kommunikationssatelliter. Man behöver inte anstränga sig eller bygga specialutrustning för att använda dem längre.

Allt detta förbleknade inför det nya vi fick nys om från Linköpings Tekniska Högskola på 80-talet: trådlösa datornätverk. Nätet kördes på amatörradiobandet på 432 MHz och alla som ville vara med fick köpa byggsatser. LiTH höll symposier och en systerklubb bildades i Stockholm. Vi byggde för glatta livet och programmerade klientdatorerna i språket Forth, som var nytt och spännande då. Framför allt var Forth snabbt och kompakt och sparade minne. Bilden visar min version av Softnet-noden, med nätaggregatet till vänster och en kort kortrack för datorkorten till höger. På fronten syns ett antal kontrollampor för matningsspänning, trafikindikering mm och därunder resetbrytare och längst ned serieutgången till klientterminalen. Softnet-noden var en fullständig, autonom enhet. Den kunde själv bygga upp nätverk omkring sig i luften, finna sina grannoder och vidarebefordra datapaket från andra noder.

Sånt vill väl ingen ha idag, när det finns 3G-nät och Wifi?

Radioamatörerna gick under många år i framkant för radiokommunikationen. Det var radioamatörerna som i princip fick igång användningen av kortvågen, eftersom militären inte litade på underliga sporadiska radiofenomen, utan helst ville hålla sig till den välkända markvågen.

Som vanligt har en förbättring av tekniken gjort att kraven på kunskap minskats. Jag är inte sur på Internet, men jag känner att många människors livsverk och kunskaper har åsidosatts eller gått i graven på grund av den nya tekniken. Själv har jag inte haft min tvåmeterstransciever framme på många år. När jag hade den framme sist, för att prova lite allmänt anrop på en enkel dipol upphängd på balkongen, fick jag inget svar, men efter en halvtimme ringde en radioamatör – på telefon – och berättade att aktiviteten var väldigt sparsam numera.

Att bedriva spetsutveckling på radiosidan, som radioamatörerna gjorde förr, är knappast möjligt för en privatperson längre, främst på grund av den specialutrustning som krävs och de höga kostnaderna. Inte för att det inte behövs. Den som trodde att vi visste allt om antenner numera, får tänka om. Fraktala antenner är ett intressant område och Orbital Angular Momentum, alltså tumlande radiovågor, en kvanteffekt, behöver experimenteras med.

73 de SM0FIX